Vi är skyldiga till mer gott än vad vi kan förstå


Länge har jag tänkt att fira gudstjänst i Lunds domkyrka, då det inte är vigning av varken präst eller diakon, men det har aldrig blivit av. Undanflykterna har varit många, men nu tog jag tag i denna önskan och tog tåget till Lund.

Vintern börjar ta slut nu och jag kunde för första gången lämna vinterskorna hemma och ta på mig de lite mer lättare skorna, som jag har på mig resten av året. Mössa och vantar fick följa med, men bars istället i väskan. Kanske skulle jag behöva dem, vädret kan man ännu inte lita på. Väl framme i Lund var jag glad över min packning, då det var lite kyligare här än hemma i Kristianstad.

Under största delen av året, tycker jag nog att man skall vara trogen sin hemkyrka, som inte behöver vara sin egen församling, eftersom det är där man har sin kristna familj, men ibland är det skönt, trevligt och intressant att leta upp nya sammanhang. Även om jag egentligen inte tycker om att fira gudstjänst i domkyrkor, eftersom de brukar vara mer exkluderande än en vanlig församlingskyrka, så ville jag ändå få fira en gudstjänst här. Alltid kan man lära sig något nytt för en själv. Man kan även lära sig av det man själv inte tycker är bra.

Med exkluderande menar jag att oftast är inte prästerna eller övriga aktiva medverkande så måna om de som kommer. Man får sin psalmbok, de gör sitt ”jobb” och går sen därifrån. Det blir liksom inget som sammanlänkar familjen, inget församlingsbyggande så att säga. Fast däremot kan en gudstjänst i en domkyrka vara mycket fin och lite mer högtidlig än en vanlig gudstjänst och det gillar jag.

Eftersom jag inte har någon inverkan på när tågen går, så var jag där i god tid, men det kan jag tycka är skönt. Att få tal del av alla förberedelserna, att kunna få in ett lugn i kroppen, så att man slipper känna sig stressad, som det är lätt att man gör om man kommer med andan i halsen. Man kan helt enkelt bara ta det lugnt och njuta och få komma in i rätt stämning.

Gudstjänsten började med klockringning och procession under psalm 442. Väldigt fint, när ministranter kom in med kors och ljus och efter dem tågade kör och präster på. Det var fyra präster idag.

Först en liten beredelse innan syndabekännelsen och förlåtelsen som vi sedan tackar för. Kyrie, gloria och laudamus. Kyriet var en ny variant för mig, mycket vackert! Textläsning från kyrkvärdar, både från GT (1 Kung 18:26-29, 36-39) och episteln (Upp 3:14-19). Mellan textläsningarna var det vacker sång av kören. Innan evangelietexten sjöng vi alla gradualpsalmen 358, där evangelieprocessionen tog sin början medan den predikande prästen började smyga sig upp till predikstolen.

Evangeliet (Mark 9:14-32) lästes av en tredje präst och processionen gick tillbaka under halleluja-rop.

Predikan var mycket bra. Gillar allt i den, upplägget, röda tråden och innehållet samt budskapet. Temat för söndagen var Kampen mot ondskan. Hon började sin predikan med att förklara evangelietexten och kom över sedan till att det finns så mycket ondska i vår värld, ondska som vi själva förorsakar. Hon citerade den tidigare bekända syndabekännelsen: Genom vår synd är vi skyldiga till mer ont än vad vi själva förstår. Och hon fortsatte med att säga att vi även är kapabla till att göra gott, att vi gör med gott än vad vi själva förstår. Den vändningen gillade jag. Att vi gör inte bara ont, vi kan faktiskt göra gott också och att vi skall göra gott! Att vi inte bara ska sitta ner och beklaga oss över våra egna brister och andras också kanske, utan vi kan faktiskt kan göra lite gott så att det onda inte helt får makten.

Men hon pratade också mycket om tillit till Gud och vad tro är, att det är just tillit och lojalitet mot den vi tror på. Gud är med oss. Det är inte alltid lätt att göra gott när så mycket ont finns. Hur ska vi orka? Jo, med Guds hjälp!

Efter trosbekännelse och körsång så var det äntligen dags för en av höjdpunkterna – litanian! Kan aldrig sluta älska den. Så glad över att den sjöngs.

Nattvard på fyra stationer (också en höjdpunkt förstås).

Uttåget började redan vid sista psalmen innan välsignelsen, men en liten bit ner i altargången stannade hela tåget upp, vände sig om för att slutföra sången och för att själva kunna ta emot välsignelsen. Mycket fint!

Kyrkkaffet var sedan i domkyrkoforumet i en annan byggnad. Gick dit i hopp om att andra också skulle göra det, men det var det inte och dessutom tyckte jag fikat var dyrt för att vara kyrkfika (men billigt för att vara vanligt fika), så jag kände att jag nog kunde fika hemma istället. Alltid trevligare med kyrkfika i gemenskap än att fika själv, vilket jag insåg att det hade jag fått göra. Jag förstår att de nog måste ta betalt då det är i en storstad, annars hade väl halva Lund kommit och fikat utan att gå på gudstjänsten, men jag är av den åsikten att kyrkfikat ska vara sammansvetsande för församlingen, att man får växa som familj i kyrkogemenskapen och att alla har kanske inte råd att betala varje söndag för fika, särskilt inte när det är så nära inpå lunchtiden. Sen tror jag personligen att de hade tjänat på att flytta in fikat in i kyrkan också, men det kan bara vara jag som är så van vid vårt tänk här hemma!

Sammanfattningsvis vill jag uttrycka min glädje över en mycket vacker gudstjänst och den var rätt närvarande och inkluderande men ändå högtidlig, så där har de lyckats bra! Dessutom så fanns det chans att prata med prästerna efteråt!

 

 

Godhet smittar

Godhet är inte något inlärt utan det finns i våra gener, hävdar forskare i ett program jag såg på UR-play i dag. Forskare hade bland annat undersökt små barn hur de reagerade i olika situationer. De hade undersökt så små barn som 3 månader och samtliga undersökningar visade sig att godhet är något vi har nedärvt i våra gener och inte är något inlärt (men som kan förstärkas genom inlärning.

De kom dock även fram till att vi har en viss benägenhet att dela upp världen i ett vi-och-dom-tänk och att det dessvärre inte finns någon empati till de som tillhör dom. Men däremot kan man öva upp sig i empati, och om man genomgår daglig mental träning så kan det över upp vår empatiska förmåga, vilket innebär att gränserna mellan vi och dom suddas ut, så att vi får en större benägenhet att även vara god mot de som inte tillhör oss…

En annan upptäckt var att godhet har en förmåga att smitta. Är du god mot mig, så har jag en större benägenhet att vara god mot någon annan jag möter.

Men det viktigaste av allt, är att alla förlorar på ett egocentrisk värld, där var och en bara tänker på sig själv. Om alla tänker på sin nästa, och om vi stöttar och hjälper varandra, så kommer den här världen bli bättre. Det är vetenskapligt bevisat!

Har jag varit orättvis mot er?

Medan andra förbereder sitt fredagsmys, så begav jag mig till Odalskyrkan i Kristianstad för att fira världsböndagen, som vi i Sverige har firat sedan 1931. Världsböndagen firades för första gången 1887 och firas nu i hela världen under ett och samma dygn. Det startades i USA av Mary Ellen James, som samlade några kvinnor för att be för immigranter som kommit från Europa.

Förr hette dagen kvinnornas internationella bönedag, men ändrade sen namn till Världsböndagen, eftersom även män kan be. Och alla böner behövs. Dagen skall dock inte blandas ihop med internationella kvinnodagen som infaller den 8 mars och kan aldrig infalla på samma dag, då Världsböndagen alltid infaller den första fredagen i mars.

I år hade kvinnor från Filippinerna förberett årets Världsböndag och därför hade en kvinna från Filippinerna inbjudits att tala om sitt hemland. Aldrig aldrig skall vi mer klaga över Sverige, även om en del behöver förbättras. Jag önskar att vi kunde inse hur bra vi har det!

Här får barnen mat i skolan, vi kan låna pengar till utbildning, vi har en bra mödravård, vi har möjlighet att skaffa körkort – i Filippinerna får man vara glad om man har råd med en cykel…

Vi bad sedan för världen, för kvinnor som har det svårt, för kvinnor som behöver hjälp. Vi fick höra en fantastisk predikan, om tacksamhet och allt vi har är inte vårt, utan det är något vi skall förvalta till Gud för våra medmänniskors räkning. Att vi alla är kallade av Gud att tjäna med våra gåvor. Och om synd och att vi inte skulle ha funnits om inte Jesus fanns, om Han inte kom ner och räddade oss.

Efter gudstjänsten, som var ekumenisk, så gick vi och fikade tillsammans, mackor och kakor. Både gott och trevligt. Alltid lika härligt att kunna prata samfunden emellan.

Världsböndagen – om rättvisa

img_9084Den första fredagen i mars, det vill säga i morgon den 3/3, firas världsböndagen varje år. I mer än 170 länder runtom på vår jord firas denna dag på mer än 1000 språk. Sverige har varit med i 74 år, vilket vi ska vara med även i år på. Jag vet inte på hur många platser i Sverige, men jag vet att här i Kristianstad så gör vi en ekumenisk satsning i år i Odalkyrkan, där temat är Rättvisa och är förberett av kvinnor i Filippinerna. 18.00 börjar det.

Det är så man sprider evangelium…

Och så kom kvällen och dags för nästa askonsdagsmässa. Denna gång i Domkyrkan i Lund. Fast nu åker jag ju förstås inte till Lund bara för att fira nattvard…

Som teologistuderande kan man gå på något som heter stiftsgruppen. Det är en grupp som drivs av oss studenter för oss studenter med stöd från stiftet. Där kan vi få träffas, stötta varandra och byta erfarenheter. Särskilt jag som läser på distans, som inte har kurskamrater i samma utsträckning, tycker det är extra givande. Varje gång så får vi även fördjupa oss i något ämne. Denna gång handlade det om konfirmandundervisning, om hur vi får konfirmander till kyrkan, vad som är viktigt och så. Mycket intressant.

Det är så bra att samtala kring dessa frågor för att få nya infallsvinklar och få höra sånt man inte själv har tänkt. Som att stora kampanjer är kanske inte så viktigt, som relation är. Att man istället bygger upp en relation med ungdomarna och deras föräldrar.

Vid stiftsgruppens början blev vi tillfrågade, som brukligt, om det fanns någon som ville hjälpa till att dela ut nattvarden på kvällens mässa i domkyrkan. Då det inte, förutom en kille, ville, så ställde jag upp. Tänkte det kunde vara lite roligt och lite stort. Kul att få tjänstgöra i en annan kyrka än sin egen.

Killen och jag fick gå några minuter tidigare för att bli informerade om vad vi skulle göra, men vi hann ändå med det viktigaste från stiftsgruppen.

Hur som helst. Det var en mycket fin mässa med en inledande växelläsning. (Tyvärr förstod jag inte om ”I” var kvinnorna som skulle läsa eller om det var vänstra sidan, då jag satt på höger sida och det lät som om läsningen vid ”I” kom från vänster och det bara var kvinnoröster och likadant vid ”II”, fast tvärtom. Det var kanske jag som hade satt mig fel…? Kanske jag borde ha suttit på den vänstra sidan? Hur som helst, så tog jag det säkra före det osäkra och höll tyst…)

”Människa, kom ihåg att du är stoff och stoff ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium”.

Vi fick vårt kors av aska i våra pannor, knäfallande (fast man fick stå om man ville), det tyckte jag var vackert. Vi sjöng fastepsalmer och så var det dax för debuten i domkyrkan som medhjälpare. Allt gick bra, spillde inget och jag glömde inte vad jag skulle säga.

Det roliga hände sen på tåget hem då tågvärden hade blippat min biljett… Han pekade på sin egen panna och sa försynt: Du har lite aska i pannan.

Jag gav han ett smile och sa: ”Vet! Askonsdagsmässa.”

Det är så man sprider evangelium. 😊

Omvänd dig och tro evangelium

Kan en morgon börja bättre än med morgonmässa och frukost efteråt med trevliga människor?

Åter igen i Vilans församlingshem, denna lite kalla askonsdagsmorgon. Idag inleds fastan. Nu är det dags att börja förbereda sig inför årets absolut största högtid. Påsken. Orsaken till varför vi är kristna. Därför är dagens tema: Be och fasta. Detta gestaltas med att man får ett kors i aska i sin panna, som en påminnelse om vår dödlighet. En påminnelse om att vi åter får vända oss mot Gud och leva i och för Honom. Det är också en tid för reflektion, reflektion över våra liv, vad vill vi, hur vill jag leva? Vad vill jag uppnå? Hur kan jag leva det liv jag vill?

Många väljer att avstå något under den här perioden. Kanske godis, sociala medier, kaffe, tv-tittande eller annat, bara för att kunna ägna sig lite mer åt det som är viktigt.

Själv tänker jag ägna mig mer åt bön och mindre åt dötid, sån tid jag egentligen inte gör något…

Efter mässan var vi ett ”korsmärkt” gäng som hade en trevlig stund kring frukostbordet.

Om du är i närheten av Vilans kyrka en onsdagsmorgon 8.00 så kom in och fira mässa med oss! Det skulle vara roligt och du är välkommen!

 

Vad är hopp för dig?

Under några tisdagskvällar i vår får vi samlas i Vilans Församlingshem och samtala kring olika frågor i tron. Kvällens tema var hopp.

Medan vi fikade fick vi fundera kring fyra frågor: Vad betyder ordet ”hopp” för dig? Vad ger dig hopp? Vad kan hota hoppet? Hur förmedlar vi hopp till varandra på bästa sätt?

När vi hade tänkt klart, började vi samtala kring dessa frågor. Det kom många intressanta och tankeväckande åsikter om hoppet. Allt från att hoppa, och kunna släppa marken bara för en liten stund, att våga lämna fotfästet och se vart man hamnar. Men också att det innebär att ha en riktning, en riktning i livet. Vi pratade även om att ha tillit till Gud och att det ger hopp, att Han alltid finns med oss, att Hans närvaro ger oss hopp. Tilliten till Gud innebär också att kunna lita på Honom, som är mycket större än allt vad vi kan förstå och att vi inte själva alltid kan styra, men Gud gör det. Vi får vila i vår Herre helt enkelt.

Det som kan ge oss hopp är andra människor som ser och bekräftar oss, som lyssnar och förstår, men även andras livsberättelser, att andra klarar sig igenom svårigheter. Kan de så kan jag.

Och det som kan hota hoppet är allt det hemska som vi översvämmas av i media och i sociala media. Allt negativa vi hör, alla rädslor, all propaganda. Fast där har vi också själva ett ansvar. Vi väljer själva vad vi vill lyssna på och när vi ser en negativ artikel på sociala medier, så kanske vi inte behöver trycka på den, för då hamnar den högst upp i någon annans flöde. Kan vi inte klicka på de goda artiklarna så det sprids en mer nyanserad bild av verkligheten? Livet är inte så svart som sociala medier tycks tro.

Till sist. Hur förmedlar vi tro till andra? Hur blir vi själva hoppets ambassadörer? För det första så kan vi själva välja det goda. Hoppet är tillgängligt för alla. Och genom ord och handling till våra medmänniskor så kan vi sprida detta goda.

Den som ledde kvällen hade frågat en afrikansk kvinna en gång om hur hon ansåg hur vi skulle förmedla hopp till varandra på bästa sätt. Hon svarade efter en stunds betänketid: Först av allt så måste ni berätta att det finns en Gud!

 

 

Leva genom tron

Jag har min glädje i den kristna tron, är aktiv i Svenska Kyrkan i Lunds stift och läser teologi. Jag brinner för att sprida Guds evangelium, för volontärarbete i kyrkan, för det allmänna prästadömet och mycket annat. Jag vill visa att Gud är viktig och att du är viktig. Att vi behövs tillsammans.

Leva genom tron kallar jag därför min blogg och är hämtad från Romarbrevet.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑